Idrott och ångest ?????

Hör idrott och ångest ihop?

Hör alkoholen, ångest och idrott ihop???

Hör alkoholen, droger, ångest och idrott ihop??

Naturligtvis ska inget som har med alkohol eller droger blandas in i idrott, men varför gör det då det???

Tyvärr borde det inte vara så, att idrott och ångest ska höra ihop, men det gör det ju, tyvärr!!

Idrotten kryllar av ångest, tappande av självförtroende.

Tar man det här på allvar??

Vet inte riktigt säkert, men jag tror inte, man gör det.

Jag tror, att man försöker självmedicinera, för att hitta tillbaka, till sitt vinnande jag!!!

Personligen, drack jag otroligt mycket alkohol, bara för att orka med, det tryck jag satte på mig, för jag ville absolut inte misslyckas, det här skapade något så farligt som ångest.

Jag arbetade på en låg nivå, så det borde inte funnits press och stress!

När jag gick steg tre, då fick jag en insyn på hur det är att vara proffstränare, press, stress och ångest, berättelser hur det ser ut, när lamporna släcks, kan vara hårda bud, men kan också vara fantastiskt.

Hade jag tackat ja till steg fyra, då hade jag nog inte levt idag, varför?

Jag är inte gjord för det här, med att leda personer, jag är bara skapt, att sitta under min korkek, och lukta på blommorna.

Nu tror jag ju, att alkoholen spelar en stor del i idrotten, det är inget jag kan säga att så är det.

Men ofta dyker alkoholen och droger upp, när pressen och stressen, blir för stor.

Hur är det med spelare, som blir bort petade från sitt lag, man tappar sin plats i laget, med andra ord, petad!!!

Hur tar man det i en ålder av 16 bast???

Är det lätt, att börja med alkohol och droger, för att leva igen, det man valt bort, när man satsade på sin idrott?

Det här är det jävligt tyst om, tänk själv!!!!

En kille/tjej som är van att träna fem gånger i veckan, kanske två matcher i veckan, samlingar, polarna i omklädningsrummet, helt plötsligt kommer beskedet, du platsar inte här längre, du får söka dig efter en annan klubb, 16 år och petad från din familj!!!!

Hur gör man som 16 åring då?

Massor av energi som blir lagrad, vet vi vuxna vad som händer, vid en stor besvikelse, du ger inte här längre??

En sak är då säkert, det måste vara stentufft, att få ett sådant besked.

Hur ser ångesten ut för en sådan person, får den här personen en stämpel i pannan, du duger inte???

Är det här dom här personerna, möter fula gubben alkohol, och finner sitt stöd från honom, är det så???

Jag vet inte???

Men att ha vigt sitt liv, i många år, träning matcher, resor, läger, så tar allt bara slut, vem tar hand om dom ungdomarna??

Jag bara undrar?

Men att det finns, alldeles för mycket av stress, press och ångest, i unga år, är helt klart!!!

Ungarna ska klar av att få betyg i plugget, som gör att du kommer in på gymnasiet, parallellt ska du nå dina egna må inom din sport.

Hur många fixar det, utan att gå sönder??

Många ungdomar, kanske sätter idrotten främst, för man drömmer om proffsliv, med rikligt med cash.

Så blir det inte som man tänkt sig, då blir det kaos!!!

Många ungdomar är fantastiska, man hinner med allt, fixar bra betyg, fixar sin idrott, medans många springer rakt in i väggen, det blir ingenting av något.

Dom ungdomarna är det otroligt tyst om, vi får se alla som lyckas.

Jag säger bara grattis till dom ungdomar, som kan leva på sin idrott!!!

Men det är nu många fler, som får stämpeln misslyckad i pannan, som kanske hamnar på en parkbänk, i något centrum, som dricker bort sin ångest och besvikelse.

Ger vi dom spelarna, en ärlig chans, att hitta sig själva, som "vanliga" ungdomar igen, utan sitt nummer på en tröja??

Lite tankar från min trasiga hjärna.

Tack för ännu en nykter dag i mitt liv!!!