Ryggsäck, ångest och alkohol

Godkväll,

Har du en "ryggsäck"? Klart du har, men har du jobbiga saker som flyter upp till ytan ibland i den eller bara bra, gulliga små fluffiga saker i den? Troligtvis inte. Vi har nog alla lite mer eller mindre bra saker i den ryggsäck vi bär på.

Skillnaden kanske mellan dig och mig är att det jag har i den, ger mig ångest ibland. En ångest som är mer eller mindre svår och som lägger krokben för mig ibland när jag inte är beredd. En ångest kan vara som när jag tänker "Hjälp, vad är det som händer nu??" Kroppen skakar, huvudet kör som en snabbspolning av det som jag för tillfället kanske har ältat eller grubblat på, hjärtat slår i 190 och jag känner hjärtats pumpande i halsgropen och hör dunket i öronen. Den här ångesten kommer ofta väldigt plötsligt, som att bli översköljd av en hink vatten plötsligt. Jag har lyckats 3 gånger i närtid att bara sätta mig och andas igenom den, genom att tänka att "Jag vet att det här inte är en riktig fara för mitt liv, det går över snart!". Jag är glad att jag hade turen att kunna kontrollera den tills den ebbade ut, det tog 17 minuter den ena gången.

Sen har jag en annan typ av ångest som kommer ibland, den kommer mera smygande men den är det mest skrämmande tillståndet jag kan hamna i, vad jag vet ialla fall. Den här ångesten tar bort allt ljus framför mig, jag ser inget positivt, jag blir otroligt mörk i mina tankar, destruktiv och slutgiltig. Ingenting har längre nån mening, ingenting är längre nån idé att kämpa för. Inte ens min dotter som är det vackraste ljuset i mitt liv och som jag älskar oändligt mycket. Och här blir de flesta förvånade och lite upprörda när jag säger detta. Men det är bara det att min sjuka hjärna ser det inte i ljuset av "Men å, du måste ju leva för din dotter ju!!", nej, min hjärna är betydligt mörkare än så, den kliver liksom över stängslet och ställer sig på andra sidan och säger "varför ska du inte ta livet av, dig, din dotter har absolut ingen nytta av en alkoholist-morsa som du!".

Den här ryggsäcken ger mig ångesten, som jag då var duktig och upptäckte att jag kunde döva med alkohol. För jag orkar inte vara, finnas till i ångesten när den är som värst, man tror att man ska bli galen nästan, så jag lärde mig att självmedicinera med alkohol. Och det funkade varje gång. Problemet är ju bara att lika bra som alkohol tar bort ångesten idag, lika bra lägger den på dig ett nytt, större last med ångest nästa dag, och den orkar man inte heller med. Och så börjar hjulet att rulla.

Nu har jag haft turen att få vara på behandlingshem, där jag genom psykologer fick inblick i och förståelse för vad jag har i min ryggsäck och vart det kommer ifrån och även vad det gör med mig en del. Jag har lärt mig att press kan bli stress, och stress som får härja fritt kan bli till ångest, och plötsligt är det fara å färde. Så för mig så måste press antingen hållas strikt i koppel eller plockas bort annars eskalerar det bara och då vet jag inte vart det slutar.

Igår hade jag en sån dag där jag tappade kontrollen över den ångesten av det riktigt mörka slaget. Jag hade förlorat om inte en nära vän hade råkat ringa och hört på mig hur illa det var ställt. Min utväg var att ta bilen och hoppa från en bro eller nåt liknande, och i den sinnesstämning jag var i så blir jag lite som en målsökande robot. Så idag kan jag säga, att hade det inte varit för min vän, så hade min dotter inte haft sin mamma i livet idag.

Nu lyckades ju min vän att "så" lite goda frön hos mig, så nu såhär i slutet av dag 2 så har jag varit hos en läkare, och jag ska hämta ut ytterligare en medicin imorgon som förhoppningsvis hjälper upp mitt mående och jag ska även få en tid hos en psykolog igen för att fortsätta att förhoppningsvis "packa upp" min ryggsäck så att jag nån gång lyckas tömma den om jag har tur.

Ibland har man tur att man har så fina, värdefulla vänner, och den här vännen är jag så stolt över, hen är alkoholist precis som jag, men en finare människa får man leta efter.  Förresten så är jag så lyckligt lottad att varje lördag sitter jag och umgås och får dricka kaffe med en hel hög såna här vackra människor, som alla har ett beroende av något slag.

Ibland önskar jag att "vanliga" människor hade den här lyxen som jag har. Det låter konstigt kanske men min otur att utveckla alkoholism har gett mig den här "familjen" i form av gemenskapen jag får på de AA-möten jag går på, som jag inte skulle byta mot nåt annat för allt i världen.