Konsten att lägga livets puzzel...

Att lägga livets puzzel-hm...Tänk om det vore enkelt...som ett barnpuzzel med knoppar på och några enstaka bitar...lätt som en plätt och omöjligt att "misslyckas" med?

Fast å andra sidan,hur sjutton skulle livet se ut och vara om det inte fanns utrymme och plats för förändringar?Utan medvind och utan motvind?utan allting som plötsligt händer och utan plats för  att växa och utvecklas?Utan guldmedaljer och utan fallgropar)Om man bara la sitt puzzel och så förblev det ?

Till mitt puzzel finns ingen bruksanvisningen däremot ett facit utan dess like...och en lång konsekvenslista på vad som händer om jag lägger fel bit på fel plats.Om jag gör fel val,väljer fel väg eller om jag inte tar mitt livs viktigaste beslut varje dag,och gör mitt yttersta för att inte väcka min sjukdom,-beroendesjukdomen...om jag inte anammar min sjukdom,om jag vankar in i någon sorts trygghet som gör mig säker och ännu värre-Om jag prioriterar andra saker och "glömmer" bort att  jag är en alkoholist/narkoman...Vad händer då?

Jag har gjort allt det där,och för mig har det fått förödande och livslånga obehagliga konsekvenser.Tyvärr har det drabbat min familj,mina barn och alla som kom i min väg.

Krossade  barndomsdrömmar,livslånga ärr som aldrig kommer att försvinna helt.Minnen och upplevelser som kommer att skava och göra ont resten av livet.I över trettio år plågade jag oss allihopa på ena eller andra sättet  när jag var aktiv...Det kommer alltid att följa mig och plåga mig,Och jag kommer alltid att vara roten till det onda.

Att lägga det puzzlet är obehagligt och vidrigt.Att plockar upp varenda bit och reparera skadorna så varsamt och försiktigt som möjligt det är varken enkelt eller lätt.

Just det där var hur konstigt det än låter-en "anledning" som triggade min äckliga sjukdom och mitt vansinne.Att kvickna till efter ett rus och plötsligt stå öga mot öga med verkligheten.att inte kunna berusa sig med någonting och inte heller kunna fly från allting i någon som helst berusning-det var vad jag trodde omöjligt...Jag hade förstört allting och jag var inte värd skiten under mina egna skor ens...jag hade svikit de människor som jag älskade allra mest...jAG klarade inte det.Jag vet inte hur många gånger jag lovade om och om igen-samma sak,att jag aldrig mer skulle ta någonting.Jag skulle inte dricka en droppe till.För deras skull skulle jag klara det.

Tanken på att sluta för min egen skull fanns inte då.Jag hade tappat bort mitt eget värde för länge sen.

omhändertagna barn,bostadslös,fängelsestraff och ännu mera droger,förnedring och svek-det var som en ond cirkel alltihopa.helvetet tog aldrig slut och på något sätt så var det mindre smärtsamt att vara levande död än att stå öga mot öga med allting som jag förstört.Jag ville så gärna sluta-men jag kunde inte.Jag kunde inte stå ut med sorgen och längtan efter min familj.Jag var för trasig...

Jag menade vartenda ord och vartenda löfte om att aldrig mera ta någonting-jag menade det och önskade det varenda gång.

För eran skull skulle jag klara det.

jag fortsatte att lova.

och jag fortsatte tyvärr att alltid återfalla till skiten...

Det låter hemskt och det är i allra högsta grad hemskt minst sagt att beroendesjukdomen står över allt...till och med VS kärlek...familj och själva livet...

Man slutar inte att älska-men man har tappat kontrollen.Jag kämpade mot beroendesjukdomen-och stångade mig blodig mot självaste besten,och jag förlorade alltid.

Det där är en av de viktigaste erfarenheterna för mig.

Vetskapen om att jag alltid kommer att förlora om jag bjuder upp min sjukdom på en omgång...Det spelar ingen roll om jag smuttar på ett glas vin,eller bälgar i mig en hel bag in box...jag kommer aldrig någonsin att kunna  hantera alkohol och inga andra substanser heller.

När jag lägger mitt livs puzzel så är alla åren i skiten livsviktiga erfarenheter.

Jag delar inte med mig av mitt helvete för att någon ska tycka synd om mig.

jag delar enbart med mig för att det är livsviktigtatt jag alltid påminner mig själv om hur det var-och hur det är nu.

Och förhoppningsvis kan mitt elände vara till hjälp för någon annan...

iså fall är ingeting förgäves.

jag kan inte göra någonting ogjort.

jag kan bara göra mitt yttersta,utan förbehåll för någonting-för att inte använda igen.

En dag i taget.

I dag är en sån dag.

En fantastisk dag.Nykter och drogfri i 4 år,11 månader och en dag.

Idag är inte livet en ond cirkel.

Tacksamheten slår armarna runt mig och jag fortsätter att föra mammsens budskap vidare;

Jag älskar livet-för däri finns vi.

Tack för att jag får möjligheten att skriva av mig lite här.

(ber om ursäkt för att ytterligare ett inlägg är hoppigt och rörigt.)))//