Lunchat med pappa vid våtsjön, när jag hämtar honom är det inte bra, det är gnälligt, stelt och jävligt, han ska fan inte åka någonstans.
Samma gnäll hela vägen till våtsjön, jag talade om för honom, du är fan inte enkel att ha att göra med.
Men lunchen funkade, kalv med potatis och gräddsås, funkade mycket bra, plus kaffe.
Sedan kommer det svåraste, tala om för pappa, du har prostata cancer, där försvann glädjen med den goda lunchen, helt klart förstår jag, det här beskedet, blev en chock för honom.
Han skulle upp till mammas grav, med en gång, nu ville han vara själv vid graven.
Frågan är, om han släpper greppet, om bojen som håller honom vid liv, det kan gå fort utför nu, men jag hoppas naturligtvis, att han håller i något år till.
Personligen tror jag han kände lukten av döden, när jag nämnde ordet cancer.
Vem skulle inte gr det då?????
Lägg till kommentar
Kommentarer