Klockan 8:30 i morse ringde telefonen, en röst som var allvarlig, en röst som var ledsen, fru Paulsson har tagit sista andetaget, jag är ledsen.
Fast jag visste, det jag såg av våra två träffar vi hade i går, så fanns det inget liv kvar, det otroliga var, att det tog en hel natt, innan lie mannen hittade henne.
Som jag skrev om i går, så var vi aldrig bästa vänner, det gick åt helvete, första gången vi träffades.
Men lika förbannat, så ramlar sorgen över mig, det är nog bara naturligt.
Det kändes skönt, att prata med barnen, så dottern och jag ska åka till Löten, för ett sista möte, innan begravningen!
Jag känner en lättnad, över att pappa fick träffa henne, en sista gång i livet, i går kväll.
En av dom svåra delarna i det här med döden, är när man ska prata om för den närmaste, hon är död.
Tankarna går naturligtvis till pappa, han visade ett otrolig lugn i går, men vad händer idag???
Det här kan bli, den detaljen som får honom, att släppa livbojen.
Pappa står som han säger, med båda fötterna vid stupet, så det kan bli det här som får honom, att släppa taget.
Vi har ju gått igenom det här, en gång tidigare, då var det 1973, när mamma dog.
Men jag hoppas, att han klarar en liten stund till!!!!!
Stannar där!!
Tack!
Lägg till kommentar
Kommentarer