Jag släpar med mig en extra filt och en kopp kaffe ut och möts av en kall oktobermorgon.Min hund kikar försiktigt ut men är inte riktigt redo för att promenera iväg ännu.Det tar tid både för gamla hundar & "tanter" att häva sig i väg.Kroppen måste vakna i lugn och ro,ömmhet och stelhet behöver tas om hand och hur gärna eller ogärna man än vill så är det ett nödvändigt ont.Hänsyn & respekt till vad det än må vara,det borde vara en självklarhet och något högprioriterat överallt och hos alla,både på institutioner av olika slag,på äldreboenden,på daghem...överallt .Men är det så överallt?
Man läser dagligen om saker som händer,nyheterna bombarderar oss med inslag där det ena är värre än det andra.Krig.döda barn.skjutningar.våldtäkter.misshandlar.övergrepp .ensamhet..vi får ta del av allt som händer,och vi gömmer våra ansikten i våra händer och skakar förundrat och ledsamt våra huvuden och undrar-Hur i helvete är det möjligt att detta får ske?varför gör vi ingenting åt det?varför tillåter att det får lov att fortsätta?
Samtidigt som nyhetsmorgon får oss att tvivla på den mänskliga rasens fullständiga ras,så finns det så många människor som lever i ett ständigt kaos,där varenda sekund handlar om liv eller död.Det faller inga bomber just här Men det pågår ett krig i allra högsta grad.Ett krig där den lilla människan ska föra sin talan mot överheten?
Ett krig där någon kräver omsorg åt sin familjemedlem-det är n mänsklig rättighet,eller hur står det i lagtexten nu igen?Ska man ens behöva stånga sig gul och blå för att få hjälp?stöd?omsorg?respekt?
vad vet jamen jag tycker personligen att det är åt helvete att vårdköerna är obeskrivligt långa,...det finns inga boenden åt våra äldre,men varför river man då de som finns och bygger ett nytt någonstans?Vad var det för fel på det som fanns?
kanske går det inte att bygga nytt och samtidigt låta det gamla finnas varför att det faktiskt inte finns någon personal som kan täcka upp på alla de platser?Det är brist på personal inom äldreomsorgen.Det är brist på vikarier till och med.Hälften av de som orkat klamra sig fast vid sitt arbete är slutkörda.Jag tycker att vi borde höja alla dessa fantastiska människor som vägrar att ge upp,som vägrar att låta sig nedslås av vårat trasiga samhälle och katastrofen som de arbetar i.De är vardagshjältar.
De som inte "orkar" jobba mera,de som slitigt ut sig och de som gett så mycket och plötsligt står med näsan i betongväggen-De är lika mycket vardagshjältar de med.Det är beundransvärda människor och det minsta de borde stångas med och fajtas emot är väl tex försäkringskassan...
äldreomsorgspersonalen som i så många år gett sitt allt för att ta väl hand om sina äldre,Vad möts de av den dag de inte orkar mer?-nix...du har inte rätt till sjukpenning.Du är för frisk.
"talk to the hand"-här har du inget att hämta.
Och hur blir det för våra äldre?
Vad får de egentligen för omsorg,när de alltid fattas personal,och när inte det finns vikarier som kan täcka upp ens.???
Uppfyller man verkligen lagbokens alla jävla paragrafer,gör man verkligen ett bra jobb,när man har tio hembesök och bara en timme på sig?Jag är lite korkad men till och med jag förstår att det är omöjligt hur gärna man än vill-så kan det inte gå ihop.
Vi vet om allt detta-och vi svär tvi vale och fy fan åt det som händer i vårat samhälle-och sedan fortsätter vi med vårat....Vi låter detta ske,vi vet att det är såhär-men vi gör ingenting?
Vad kan vi ens göra?
Jag kan inte göra någonting.Du kan inte göra någonting.Men vi tillsammans kan.
Det första vi behöver göra är att se det utan skygglappar.
När vi gör det så kommer vi utan tvekan att göra vårat yttersta för att förändra,till det bättre.
Ingen ska lida i ensamhet mera.
Ingen ska bli bortglömd,och ingen gamling ska behöva slå sig fördärvad gång på gång pga att det inte finns någon plats på ett boende,och ingen personal heller och dessutom.och inga vikarier som kan täcka upp....".Trygghet,hänsyn och respekt."-Vi får inte tillåta att de tre orden helt och hållet tappar sin mening.Vi får inte tillåta att det bara blir tomma ord.
Tack pålle för att du delar din historia,dina upplevelser,medgångar och motgångar.Om jag inte hade känt dig så hade jag tvivlat på dina ord tyvärr.Men jag känner dig och ja vet att vartenda ord är sant som du skriver.Jag vet det.Jag vet att det är du och din familj som kämpar för din fars omsorg.
jag vet att möten som du skriver om-verkligen har ägt rum,ochjag vet vad som sagts,lovats och inte uppfyllts.Jag vet att det är en ynnest att ha sin 95+ årige far i livet och jag vet vilken skräck det är att hitta honom på golvet gång på gång...Han har tur som har er.
Men hur många är det som har såna som er?
Några har ingen alls.
//
Lägg till kommentar
Kommentarer