Nyckelpiga...

Jag är otroligt tacksam till alla som gör det möjligt för mig att åka på ett AA möte.Att någon är där och låser uppkokar kaffe och förbereder för mötet-Utan möten,gemenskapen och ett fantastiskt levnads program hade jag inte levt som jag gör i dag.Chansen är stor att jag inte ens hade levt...Och om jag hade levt-så hade jag varit levande död.Full och påtänd.

Alltid på jakt efter lösningen och berusningen och flykten.Flykten från all skam.All ångest.Flykten från alla känslor som plågar och gör ont.Det går en kall kår i hela min kropp när jag slungas tillbaka i tiden.Och så tittar jag på hur mitt liv är i dag.

Det går inte att jämföra ens.

Mitt liv idag är ingen räkmacka,det är slitigt och många uppförsbackar.Det kräver närvaro.Jag kan inte gömma mig för några känslor eller situationer.

Jag behöver ta i tu med allting som kommer i min väg-både bra och absolut det som är motigt och mindre bra...

Framför allt så behöver jag vårda och ta hand om min beroendesjukdom.Jag behöver ta väl hand om mig och vårda allting i mitt liv,kärleksfullt och ärligt.Besten kommer att vara en del av mig ända tills döden skiljer oss åt...Men så länge som vidret  slumrar och jag inte matar den jäveln med sånt som väcker sjukdomen till liv igen-så kan jag vara  så säker som jag bara kan-En dag i taget-utan förbehåll för någonting.Att vara så säker som jag bara kan betyder för mig attaldrig någonsin tvivla på hurvida jag är en beroende/alkoholist...Jag behöver bära med mig sanningen varje dag och alltid förlitamig på min högre makt.

Tack till alla som funnits vid min sida,alla fantastiska människor somlåst upp mötes dörren,kokat kaffe och gjort det möjligt för mig och många många fler att tillfriskna.

Nu är det min tur att öppna dörren.Koka kaffe.och förbereda för ett möte i en fantastisk gemenskap.

För mig känns det otroligt stort och fint att ge tillbaka.

Tack för att ni finns.//