”jag orkar inte…”

”Det var en morgon som alla andra,
Men ändå så annorlunda.
Det slog mig att jag inte tänkt den där besvärliga tanken en ända gång ännu,Jag hade inte mumlat bokstäver som bildat ord som bara min märkliga hjärna hade förmågan….eller var det en oförmåga när allt kommer omkring-att tyda och förstå?
Jag vet inte vilket av det som bäst passar in eller beskriver dåraktigheten allra bäst eller sämst…
Det finurliga var att jag slapp att översätta mumligt svammel som ramlade ut min stängda mun.
Inte en enda gång har jag slagit ut med armarna och skrikit’JAG ORKAR INTE’.
inte en enda gång denna morgon & inte heller någonsin annars heller faktiskt.
Den tanken glädjer mig och jag sträcker på mig,ett litet leende är oxå på sin plats visst.
Jag tänker på alla gånger som jag varit kaputt,out of order’,soppatorsk,orklös,kraftlös,levande död,rutten och jävlig-Inte ens då slog jag ut med armarna och gapade JAG ORKAR INTE’.Möjligtvis att tanken kom farandes då i all hast,
Men i så fall så lämnade den mig orörd,obrydd och lika stark i min svaghet.
Jag har träffat så många människor i mitt liv,
Och de flesta har hört mig haspla ur mig den där meningslösa skit meningen’…jag orkar inte’…’
Men ingen har någonsin sett mig slå ut med armarna samtidigt.
Jag är tämligen säker på att det är därför jag sitter just här idag.
’att släppa allt man har för händerna och bara stå där som en fåntratt som gett upp och definitivt förlorat allt,allt och lite mer därtill.Som att tappa ansiktet och fotfästet samtidigt ju-När man gör det då har man gett upp och när man slår ut med armarna till råga på allt -precis som om man slår sig på bröstet som en vansinnig silverryggs gorilla i närkamp med något som aldrig kan återvinnas-eller vinnas-
fast i stället för att slå så kapsejsar man…och fäller ut armarna…om jag hade gjort det,så skulle det ha skett för länge länge sedan…
Och då skulle ingenting av det som har hänt,vare sig det dåliga och inte heller det bra ha hänt.
Inget hade varit som det är nu i så fall.
Jag hade inte suttit här i min leopardrock som jag mer än gärna skulle bära dygnet runt om det hade passat sig,och jag skulle inte sitta här med stereon på lite för hög volym och sjunga med så högt jag bara förmår.Inte för att jag gör det bra men för att det gör något bra med mig.
Jag lyssnar bara på musik som betyder något för mig,låtar som öppnar min själ och låter mig att känna som jag gör och gråta om jag vill eller behöver…eller för att komma nära någon som jag älskar och saknar.
Om jag vill så dansar jag gärna.Det har hänt några gånger att jag glömt av mig och gjort det ute på en alla otaliga promenader faktiskt.Just då har jag alltid varit tacksam över att jag inte haft min leopardrock på mig .
Men just i dag-
Sitter jag här på sängkanten och förundras över hur allting har varit och faktiskt är.
Jag låtsas att jag får ett val.
Välj nu.
Lev om ditt liv.
Va?
Leva om mitt liv?
Varför?
För att det varit jävligt och äckligt?
Lev om mitt liv.
Bort med allt skit.
Nej.
Nej.
Jag skulle inte ta den chansen.
Jag skulle aldrig kunna bli en lycklig människa i ett helt nytt liv.
Ett helt nytt liv skulle betyda att ingenting av det här livet fanns?
Då skulle inte vi finnas.
Jag skulle inte vara mäktigt rik på erfarenheter av ont och gott.
Jag skulle inte vara en trashank som lufsar runt i leopardrock och inne tofflor.
Och inte heller skulle jag kunna sutta av mig rocken och sparka av mig tofflorna och bli ganska märkbart vacker heller.
Ingenting av mig skulle finnas.
Och ingenting av er heller.
Och om inte vi finns-
Då är allting så ovärdigt och bedrövligt som det bara kan bli och vara.
Ett nytt liv ?
Nej.
Jag är glad.
Jag har inte mumlat orklöst svammel idag.
Jag har inte gett upp.
Och jag skulle aldrig någonsin vilja byta mitt liv eller sudda ut och ta bort någonting ur mitt liv och ersätta det med någonting annat.
Om ingenting skulle vara såsom det är så skulle jag inte sitta här.
Leopardrocken skulle inte finnas.
Vi skulle inte finnas någon av oss.
Det är möjligt att någon annan satt här som mig.
Men jag skulle inte finnas.
Inga tokiga kort skulle tas och beundras (av mig själv dock men ändå…)
Jag skulle inte vara er mor.
Bara den simpla tanken på att ingen av oss skulle finnas-
Det gör mig förälskad till och med i det mörka i mitt eget liv.
Hellre det.När jag tänker efter,så älskar jag mitt liv.
Jag skulle aldrig någonsin kunna existera utan oss.
Mitt liv är fullkomligt och perfekt.
-lev om mitt liv?
Anden i flaskan viskar att jag får en önskan uppfylld.
Ett nytt liv.
Nä.nu räcker det banne mig.
Snabbt som aldrig förr hastar jag iväg till glas insamlingen,och postar den förbannade flaskan med all kraft så att den verkligen går sönder.
Jag gör fuck you till anden som inte finns mera,och som en filmstjärna går jag hem igen.
Och här sitter jag.
En vanlig morgon,
I ett ovanligt men högt älskar liv.
Såklart att jag ler.
Och är stolt.
Som min mor alltid sa,säger även jag.
-jag älskar livet.
För i det finns vi😇”