Som taggtråd….

Jag passade på att åka ner till sjön för att förhoppningsvis få lite ordning å reda på stormiga otämjda tankar och känslor.

det blåser lite i mitt hår då och då,och jag tänker;vilken jävla tur att det bara är stormigt inombords,hade det varit tvärtom hade nog både bord,strand och vattnet slitits med i stormen.
jag brukar vara snabb att råda andra med samma eller liknande problem att ta det lugnt.Allting kommer att ordna sig!Jag mumlar den meningen så lågt jag kan,men ändå tillräckligt högt för att jag skälv ska höra den.Ta det lugnt ,allting ordnar sig...

Det känns som en sprätt på näsan på mig själv och jag hittar inget förmildrande eller lugnande i den där jävla meningen...

allting ordnar sig fnyser jag.och hela min kropp blir om möjligt ännu stelare.HUR?Hur ser miraklet ut som ordnar mitt kaos?Går det att äta måntro?Är det en mänsklig kraft?Går den att se med blotta ögat?eller vips så är allting okej ,det bara ordnade sig,?

nej.det finns inget sådant mirakel att vänta sig.DU MÅSTE LÖSA SKITEN,kaoset,problemen-allting-det ligger i dina händer.Du måste lösa det .Lös det för helvete ekar i mitt huvud.om och om igen.

jag kanske håller på att bli tokig helt och hållet???eller har jag kommit till vägs ände ?kunde jag inte förmå mer?vsr jag inte starkare än så här?var jag verkligen så ynklig och värdelös att jag trasslade in mig i taggtråd och fastnade där?va?När fan blev jag sån?Jag som alltid annars är övertygad om att alllting ordnar sig,att alla problem har en lösning,att ge upp inte är något alternativ?

jag brukar också haspla ur mig att "man får inte mera problem än man klarar av och kan hantera..."och gud prövar sina främsta soldater hårdast...

jag skulle vilja slå mig på bröstet nu och lixom stiga upp i skyn,inte för att vara mer än någon annan men däremot för att jag lätt som en plätt kan titulera mig som den främste soldaten.Med all rätt så är jag hårt prövad,jag har förtjänat både motvind och taggtråd,det vet jag.Det är konsekvenserna av det liv jag levt och det jag samtidigt förstört för alla de mina och mig själv.Det är och har varit okej för mig att städa upp efter mig så gott jag kunnat och efter min absolut bästa förmåga.Jag är långtifrån en perfekt människa,men det är heller ingenting som jag strävar efter.,perfekt inför vem och varför i så fall brukar jag tänka...duger jag inte om jag inte är perfekt?Kan jag inte bli/vara värdig om jag inte först är perfekt?och å andra sidan så tänker jag:-vad kan vara mera perfekt eller fullkomligt och värdigt än att vara besatt av djävulska droger och alkohol?att vara slav under drogerna och förlora allt,allt fint och värdefullt som rycktes bort pga att jag var aktiv i ett vidrigt missbruk och så sjuk i beroendesjukdomen att det liknade rena vansinnet på allla sätt...jag förlorade alla mina barn.Min familj.mina vänner.Mitt jobb.och mig själv inte allra minst.ingenting spelade längre någon roll,allt var kört och förstört..Den eviga jakten på nästa droppe alkohol.På nästa trubbiga nål att tvinga in vener som till och med dem var förstörda...jag var död inombords och jag var livrädd för att känna en enda liten ynka känsla.-därför klev jag över lik och gjorde vad som krävdes för att bli hög igen.för att få fortsätta vara död...

jag gjorde saker som antagligen kommer att plåga mig resten av mitt liv...jag lurade människor som jag älskade och jag svek mina älskade barn...

men,Vad kan vara mer perfekt än att göra "bot"på allt det där?att förändra till det bättre på alla sätt och vis-kan någonting ens bli bättre än just det?

att kämpa sig tillbaka till ett underbart liv fyllt av kärlek och värme igen?att få vara en del av barnens liv igen och att få rå om min lilla familj igen-ingenting kan bli bättre än just det.det är så perfekt som någonting någonsin kan bli/vara.

vägen tillbaka har inte varit rosenröd och enkel.men målet,syftet och meningen har alltid varit solklar-varje dag-en dag i taget-det har fungerat !

men hindren och uppförsbackarna och motgångarna med att tex få en plats i samhället igen-Hur får man ett jobb med ett besudlat namn och ett förflutet som får det att vända sig i magen och ge kalla kårar och obehag för vem som helst.
vem är villig att ge den nyktra alkisen och drogfria pundaren en chans?vem vill anställa en sådan?vem vill jobba ihop med en sådan?Vem är villig att ge den personen tak över huvudet och ett bostads kontrakt igen?vem vill ha en sådan till granne?

vem vill låta sina egna barn leka med den personens barn?ryktet sprider sig som en löpeld och tro mig-det är lättare att stoppa alla krig i världen än att rentvå sitt namn och din person igen...

det finns många;Vem vill,vem skulle,vem vågar tro,vem vågar bli ens vän till och med...

jag har fått käftsmällar och stopp tecken upptryckta i ansiktet ganska många gånger.jag har blivit golvad och knockad fler gånger än jag kan räkna till.Jag har fått avslag på avslag,ibland med en förklaring som inte ens varit godtagbar och riktig.Men många gånger har jag bara fått ett blankt nej.

det fanns gott om lediga lägenheter,och jag fick varenda en-tills jag uppgav mitt fullständiga namn.Då var alla lägenheter plötsligt uthyrda.jag sökte ekonomisk hjälp och beroende på vilken handläggare mitt ärende fick-var avgörande för vilken hjälp jag fick,skulle kunna få eller återigen ett blankt avslag,ett nej.med förklaring som saknade grund,eller bara ett avslag.

det där stångades jag med i många år...

mitt liv i dag är fullkomligt underbart.Jsg är nykter och drogfri och att använda igen är inte längre ett alternativ .jag lever idag och jag älskar att tillåta mig att känna och ha känslor,.jag är fri att leva på riktigt.Jag är en mamma igen-det är det vackraste som finns att vara.Jag har ett jobb som jag faktiskt älskar,trots att min lön är nästan hälften av "din"...det gör inget-jag har hela livet på mig att bli "rik"...jag har ordnat en jättefin bostad åt oss-och jag känner mig faktiskt rik på många sätt.Jag känner mig värdig,viktig,värdefull,och lyckad när jag kommer hem från jobbet och ser våran egen postlåda med vårat namn på.Att sätta nycken i dörrrn till vårt eget hem,vår trygghet och vårat eget slott-och att mötas i dörren av en liten jycke och sin familj det är den allra högsta vinsten i livets lotteri!

Att leva i vardagen-på riktigt är fantastiskt.en del dagar är både enklare och roligare än andra-men det tillhör.

när saker och ting äntligen är som de ska och livet fungerar på ett behagligt sätt,när man bestigit de högsta,brantaste,jävligaste bergen av problem och motgångar -då räcker det med att bli sjukskriven och hamna mellan stolarna eller underst i högen av besvärliga ärenden-.. både hos lönekontoret och Fkassan.Då börjar helvetet igen.

-du måste flytta till en mindre,billigare bostad för att få hjälp...Vi kan inte hjälpa dig.

okej...

vem kan?

vad kan jag själv göra,det är trots allt mitt eget ansvar...

jag borde kanske gå emot läkaren och min trasiga kropp och gå till jobbet?

vilken vdndinnig tanke,att göra tvärtom mot vad som är bra och rätt-jag väntar och står trots allt i kö för en operation-som i sin tur kommer att kräva en tids sjukskrivning och som i sin tur kommer att kräva ekonomisk hjälp som i sin tur kommer att kräva att jag lämnar det bostads bolaget-det enda som gett mig en chans -och vips så är jag bostadslös.mina barn kommer inte ha något hem längre...

där står jag idag.

lös problemet för fan,det ekar i mitt huvud...hur fan ska jag lösa det??!

ja,jag tycker synd om mig själv.det skulle nog du med göra i den här situationen...?Offerkofta och skamrock som väger bly och bara blir tyngre för varje ny dag

"man får vad man förtjänar"det jävla uttrycket kan dra åt helvete.

jag har inte förtjänat det här banne mig.
mina barn har inte förtjänat det här.vi är inget jävla bottenskrap som får hanteras hur som helst.Vi har inte förtjänat att förlora våra liv igen.

//